@ KLURAS KOLONI: Otrogen

Jag har varit otrogen. All uppmärksamhet, kraft och energi, all min ömma omtanke till en annan. Trädgård. Medelst ett trädgårdsvårdsläger har Löwenströmska trädgården i Vaxholm väckts ur sin halvsekellånga dvala av mig och tiotalet andra trädgårdsfantaster. Den är sedan år 2000 en av hittills endast tre privata trädgårdar som skyddats med en byggnadsminnesförklaring - jo det heter så även när det gäller grönt kulturarv. Trädgårdsföreningen i Göteborg var 1992 den första offentliga park som gavs ett sådant skydd.
Löwenströmska trädgården ligger gynnsamt nedsänkt mellan berg och högre gatunivå och marken håller fukten även de hetaste somrar. Här startades 1839 ett trädgårdsmästeri, men bostadshuset som idag hör till fastigheten byggdes redan 1776. Odlandet pågick aktivt fram till 1960-talet. När dagens ägare år 2000 tillträdde (skyddet lades i samma veva) hade de köpt en smärre djungel. Nu har de lyckats driva bort kirskål och annat så pass att äldre strukturer framträder i gräset; terrassering där drivbänkar stod; en smal gång mellan odlingsbäddarna; en bredare längs nedre kortsidan där brunn, hönsgård och redskapsskjul funnits. Med höga bevarandeambitioner och stort intresse men små kunskaper har de sökt råd, stöd och hjälp, men få har haft annat än fakturor att komma med.

Så störtar nio trädgårdstokar in - samt en ansvarig trädgårdsantikvarie och en trädgårdsmästare – och med en frenesi värdig tomtens julverkstad (ägarnas egen liknelse) mejslas den forna glansen fram bit för bit. Kirskål, hallon och skelört rycks i rasande fart. Skott av lönn och alm bort. Den gamla asken hamlas av en expert, en annan drar upp almstubbarna maskinellt. Bärbuskar friläggs. I mittgången grävs schakt så jordlagren kan studeras. Vips stöter vi oväntat på en väl anlagd stengång eller -grund, kanske från 1700-talet. En arkeobotaniker på besök tror att halvmetern jord därovan är ditschaktad för odlandets skull. Full av kritpipor, tegelbitar, djurben, glas, keramik och annat armerande material från svunna sekel är den hursomhelst, spännande att studera.

Många teorier hinner uppstå och förkastas. En tidigare gång längs stödmuren mot gatan visar sig svårligen vara anlagd före 1911 eftersom gatan dessförinnan hade en bredare sträckning. Men flera personer minns med glädje dess blomsterprakt och efter en ”grön” utgrävning hittar vi bl.a. vindruva, ängsruta, rosor, jättevallmo, liguster, storbladig murgröna och en rad olika pioner. Blomsterlisten kantas fram och nu kan man åter flanera där i fruktträdens skugga. Jorden fullkomligt myllrar av olika lökar och på våren lär här vara en ocean av porslinshyacinter, blåstjärna och nunneört.

Växternas hävd just här är vansklig att avgöra. Fåglar och vind kan ha fört hit dem, rosorna kan vara vilda rotskott från ympade rosensorter som dött. Oavsett hur de kom hit blir trädgårdshistorikern Maria Flinck vid sitt besök särskilt förtjust över en sorts stora, röda krusbär som helt saknar mjöldagg. De kan mycket väl vara intressanta att försöksodla och återinföra i handel menar hon.

Smått smurfblå efter dagligt hallonfrosseri är vi nu åter hemma, spridda över landet, med nya kunskaper, erfarenheter, vänner och med en ny trädgård i våra hjärtan. Har du chans så åk på Byggnadsvårdsföreningens trädgårdsvårdsläger du med!