Hemskt, men denna säsong känns nästan som mitt Waterloo. Besegrad, nere för räkning, slaget är förlorat. Växtlighet-Klura: 1-0. Hinner inte med! Först tjäle i evighet vilket gav en komprimerad start på säsongen där allt skulle fixas i flygande fläng. Inte mycket att glädja sig åt för allt blommade 3-4 veckor för sent. Sedan såväl för lite energi som tid när det började röra på sig. Tiden spenderad på kolonin gick enbart till slitgöra för att hålla allt någorlunda okej för kontrollgruppens stränga ögon. Men de ansåg ändå att syrenhäcken måste stå spikrak i lod med staketet. Där gick en fredagskväll och en lördagsförmiddag bara åt att göra det. Inget medvetet fotande, inget bloggande, knappt några anteckningar, inget tenjut. Näsan ovanför vattenytan bara.
Ändå hade jag i år endast ambitionen att förvalta vad jag hittills planterat, bara ansa och ha det riktigt fint. Köpte ny gräsklippare vilket var tur för SOM gräset har växt i år! Och SOM alla buskar växter till i år - vräker sig hejdlöst åt alla håll! För att inte tala om ogräsen som formligen spruuuutar upp. De får dessutom mer utrymme då väldigt mycket har dött efter vintern: vingrosen, stora viticella-klematisen, väddar, solhattar, fjärilsbuddlejan, fingerborgarna, slintertry, spetsmössan...
Men lite euforiska inslag har det ändå bjudits hittills. Så jag gör en liten odyssé i några kapitel.
 |
| Junijubel i olvonhäcken - en symfoni av bin och andra insekter varje år |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar