Vååååårtjutet

Idag sken solen från klarblå himmel. Fåglarna fladdrade mellan buskarna och kvittrade ystert. Jag knipsade kvistar, sågade grenar, rafsade gräs, saxade av hälften av perennerna (resten klipps ner i rabatten) och allt det knastertorra brann finfint. Satt länge i solen och läste bok om trädgårdens vänner och fiender så man vet vilka som ska dö omedelbums och vilka man ska gulla med.

Noterade för övrigt att jag håller på att skolas om från ödmjuk mes i naturens tjänst till skoningslös diktator. Insikten uppenbarade mig när jag idag studerade det gamla syrenbuskaget vid staketet från utsidan. Fullt av ganska grova stammar nära nätet, avkapade några decimeter upp - för där fanns det visst några små spirande kvistar... De måste ju få en chans, deras små löv utvecklas och spira hade mesen bestämt. Men kära nån - bort med eländet!! Chop chop. Minns nu med genans besök av bättre vetande vän som pekade ut något ogräs och jag med öm stämma sa att "det kan väl åtminstone få blomma innan jag tar livet av det". När kolonigrannen försynt för några år sedan pekade mot min gräsmatta och sa att "nu är det dags för maskrosorna ja", så utbrast jag förtjust - ja, visst är de fina!Knölklockan skulle jag prompt ha kvar för den var ju otroligt tjusig trots vännens skeptiska min. Förra säsongen krafsade jag fingrarna blodiga för att få upp varenda knöl. Jag ska köpa det nya maskrosjärnet. Ja på det hela taget känner jag en rationell, välgörande hårdhet i mitt trädgårdande!

Grenar som pekar inåt. Grenar som korsar sig. Ja, ni vet de där generella råden för beskärning men vad gör man med buskar som själv har specialiserat sig på att växa tvärt mot alla beskärningsregler? Jag talar naturligtvis om schersminen! Hur trassligt får en buske lov att växa? Suck.

Något som däremot är ljuvligt i sin trasslighet är fågelbon! Alltid lika spännande att se konstruktionen och vilka beståndsdelar den består av. Här var det en lös, mysfluffig dunmadrass med flera fint randiga fjädrar, ett par större svarta och en bit grönt plastsnöre.